Jag vill, jag vill, jag vill... men hur i hela helvetet ska det gå? Allt jag vet är att imorgon smäller det, igen... kanske? Jag vet vad jag vill och jag har siktet inställt. Snälla du, underlätta saker och ting för mig.

Idag är det den 10 Juli och jag har inte uppdaterat bloggen på snart två månader. Det har hänt mycket sen sist, både positivt och negativt. Bland annat så har jag gått och gift mig =D Givetvis är detta positivt!! Det negativa har jag ingen större lust att gå in på, om det ens är negativit?

Annars flyter vardagen på i samma takt som förut. Ungarna växer så det knakar och jag tycker tiden går på tok för fort. Jag hinner inte med!! Tro mig, det är nu nr 3 är mycket efterlängtad ;) även om F fortfarande är mycket liten. Hon är nu 9 månader och I är 2 år och 4 månader. Mina stora tjejer ♥

Mannen i mitt liv är nu min man, på riktigt, och inte bara i mina drömmar. Den 11 juni small det till och jag är lyckligare än någonsin. Vad skulle jag göra utan dig och barnen?

Sommaren är här nu också, eller är den över kanske för i år? Vädret är minst sagt skumt. Pendlar och har sig, hela tiden. Enda som saknas är regn i massor och åska. Vi har fasiken inte haft en enda knall här och tro mig, det känns. Det är kvavt.


Nej nu skriker F på mig, tippar på att det är dags för blöjbyte. Sen ska damen i säng och jag ska ut och sätta mig på balkongen med fonen.

Hej så länge.
Förhoppningsvis hörs vi snart igen...

Jag kan inte låta bli att tänka på dig och få ångest i detta nu. Jag vet att jag svikit dig. Hundra gånger om. Jag säger det ofta till dig men fortsätter ändå. Jag försöker bättra mig, men det är svårt. Man blir liksom fast i ett mönster som är svårt att bryta. Du ser säkert ner på mig och skäms. Du önskar säkert att jag aldrig var det jag är till dig. Jag beskyller dig inte. Du har all rätt att se ner på mig, skämmas och önska. Du ska dock veta att du är mitt allt älskade du. Jag saknar dig något enormt!!

Du blev nämnd idag. Jag frågade min kära mor om jag inte kunde få bära ditt halsband den där dagen, som kommer. Hon svarade ja. Frågan är bara om jag vågar bära det? Jag är inte värd det nämligen. Inte ett jävla skvatt!! ='(

Förlåt mig, snälla, älskade, du!! Jag behöver din förlåtelse innan den där dagen. Ge mig ett tecken!!

Heeej Bloggen, länge sen, igen. Lusten finns inte helt enkelt, precis som jag skrivit innan. En del av mig vill radera allt, börja om - på ny kula. Samtidigt känns det fel. Men å andra sidan är bloggen inte Sammanhängande? Allt jag skriver är rörigt, till viss del. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vissa saker. Precis som det jag skrev om här. Kanske ett något barnsligt inlägg men en sanning. Min fråga är dock hur man kan skita i sitt eget kött och blod och bara utnyttja? Jag förstår inte! Finns det verkligen människor som gör så? Ja uppenbarligen! Skamligt!

Jag gråter, det gör så förbannat ont i kroppen. Jag hoppas innerligt att MIN lilla sötsak blir frisk! Förlåt mig för att jag aldrig tog mig till dig, förlåt för alla gånger jag ratat dig och förlåt för att jag låtit dig bli såhär =( MIN lilla Oliver, MIN fina lilla nin! Om jag hade vetat att du skulle få det såhär så hade jag aldrig gett bort dig. Du hör ju hemma här. Vi saknar dig. Det är tomt. Snart försvinner ännu en del av mitt hjärta, om inte ett mirakel sker. Jag håller alla tummar och tår. Samtidigt måste jag torka tårarna emellanåt, hoppas du förstår det vännen?
Åååh vad jag önskar att jag sagt till tidigare om hur de har behandlat dig. Nu pratar jag inte "misshandel" men nära på.
Du är bara 3½ år. Snälla vän, kämpa vidare! Bli bra! Bli frisk! Kanske kan jag då försöka få dig tillbaka? Försöka få dig till mig igen? Jag hoppas! Du hör hemma här, som skrivet. Det är hos mig du ska vara, inte dem.

Dagen idag har varit proppad med massa saker, bland annat så har jag varit på begravning. Det var jobbigt att behöva ta farväl av en underbar man =( Jobbigast var det när vi skulle gå fram till kistan, då brast det både för mig och min far. Tårarna började spruta. Innan kände jag mig stark. Men inte då. Stackars M grät sig igenom allt. Men det är väl inte så konstigt heller. Han var så stark innan vi gick in och direkt efter. Jag lider med honom. Hans far var en underbart go man! M är honom upp i dagen, jag ser bara J i honom. Det är positivt. En människa jag vill träffa igen, bara för att få vara nära J på ett vis. Tror dock inte att hans tjej skulle uppskatta det ;) Herregud vilken människa på och ge snea blickar. Kanske för att jag och M känt varann sen vi var små? Dock minns jag honom inte, vi skiljdes åt några år. Han minns mig inte heller.
Hur som. Dagen har varit proppad och jobbig. Det var min första begravning. Jag kände dock att jag behövde vara där och jag ångrar mig inte. Vila i frid nu älskade du!

Annars har vi handlat idag, inför påsken. Så mycket pengar som det gått åt idag, har jag aldrig gjort av med. Men mycket gott blev det.

Ja nu är jag Orolig i kroppen. Fick just veta att en viss person är på hemmaplan igen och att hon med all säkerhet vill träffa mina barn. Ja i detta läget säger jag mina barn för det är just vad de är, MINA! Men å andra sidan så dög det inte sist så kanske skiter en viss person i det nu också. Eller vänta, det är ju vi som skiter i det. Så var det ju förra gången, i deras ögon. Hur som så borde jag egentligen inte bry mig, men det gör jag. Jag tål inte denna eller människorna runt i kring. Finns en anledning också.
Saken är den att jag imorgon inte kommer att vara hemma på förmiddagen och jag ska inte heller ha barnen med mig då jag ska på begravning =( Jag är rädd att en viss person + bihang kommer komma hit då. Än har vi visserligen inte hört något, men ändå... Jag är orolig, Orolig i kroppen.
Nu tror ni säkert att jag är knäpp, men så är inte fallet. Jag vill berätta allt för er, men jag kan inte göra det. Jag kan inte bara spy galla hur jag vill även om jag vill, tro mig!

Soligt ute även idag, men inte lika varmt tror jag? Nåja... Det är ju bara vår än så länge även om folk verkar tro att det är sommar. De klär av sig själva en massa och sina barn. Det folk glömmer här är att det fortfarande blåser kallt och att det är en annan värme än vad som visas på termometern i luften ute. Men men, deras bekymmer. Vill de bli sjuka så fine. Jag klär inte av mig helt ännu i alla fall och inte heller mina barn. I har mössa på dagis när det blåser. Anledning: Jag är rädd om hennes öron!

Annars är det tisdag idag. Dagen bjuder på lugn och lite fix. Måste även försöka hinna med och plugga. I ska hämtas på dagis klockan 14 också. Blev det fullt nu? Typ. Fast jag håller mig hellre sysselsatt än sysslolös, som ni kanske vet.

Vad mer då? Hmm... Inget tror jag. Har egentligen inte större lust till och blogga, precis som jag skrev igår. Men ändå är det skönt att få skriva av sig lite. Det kan behövas, ibland. Helst av allt vill jag spy galla på vissa. Men inte nu. Kanske blir av sen.

IGEN!! Nåja, bloggen får ta lite stryk just nu. Motivationen till och blogga finns inte. Orken finns inte. Jag hinner inte med. Jag lever i en dimma just nu känns det som. Det är nu jag saknar det jag inte har =(

Våren har slagit till på riktigt och det är varmt och skönt =D Imorgon ska jag fixa till balkongen så man kan sätta sig ute och sola lite. På onsdag ska vi köpa lite växter till balkongen också. Men lika mysig som den förra kommer den aldrig bli, tyvärr.
Hur som så är boendet här tillfälligt!

Annars flyter vardagen på. I går på dagis och trivs till tusen och F växer så det knakar. En man är ledig och jag pluggar, sover och tänker alldeles för mycket - som vanligt.

Nu ska jag kasta F i säng. Hon sitter i gåstolen och tjuter rätt ut. Ögonen håller hon på och gnugga ur skallen och läppen ska vi inte ens prata om ;)


Vi hörs.

Det gör verkligen ont att förlora någon som man känner, någon som man innerst inne bryr sig om även om personen i fråga kanske inte gör det tillbaka, på samma vis. Pratade med min far nyss och fick reda på att en kompis till honom dött, en bekant till mig. En helt underbar karl. En godhjärtad man. En som verkligen tyckte om mig. Detta visade han när vi sågs. Han frågade ju såklart min far ofta också om mig, hur jag mådde och framför allt hur barnen mådde. Han tyckte om I så mycket. Lik sin mor sa han. Sin fina mor. Det gör verkligen ont i mig att veta att han nu inte längre finns. Min kära far var helt nere nu när jag pratade med han. Han hade sovit så dåligt sen han fick reda på det. Tanken slår då mig att det lika gärna kunde varit min älskade far, min förebild, mitt allt. Som ni vet har jag skrivit tidigare att familjen betyder allt för mig. Men givetvis gör vänner det också. Bekanta likaså.
J, underbara J. Som far sa gör det ont att inte få se dig mer, inte få prata med dig. Ditt leende har slocknat. Ögonen följde med. Kroppen orkade inte längre. Kanske var det A´s fel, kanske inte. Jag skyller i alla fall på honom till viss del.
Begravning väntar. Jag ska gå, jag ska självklart gå. Far likaså. Även om han kanske inte vill att jag ska med, varför skulle jag? Jag vill, för att stötta. Framför allt tror jag min far behöver mig där. Det blir visserligen min första begravning. Men någon gång ska ju det ske också. Varför inte nu?

Som ni märker blir uppdateringarna allt mer utspridda. Detta beror på att jag har allt för mycket att göra i det verkliga livet. Sen kanske jag inte riktigt var redo för att starta upp allt igen, även om jag trodde annat. Hur som så ska jag försöka uppdatera minst en gång per dag, kanske två. Lovar dock inget.

Nu ska jag ta tag i lite hushållssysslor innan min kära far kikar över en sväng. F sover sen en timme tillbaka ungefär = att jag har lite lugn och ro en stund.

Ha en fin dag i solen.

Ska man verkligen behöva bli Ifrågasatt när man säger att idag hämtar jag I tidigare från dagis än vad som står i schemat?

Jisses vad jag saknar Gamla tider! Jag saknar att vara fri som en fågel, få göra som jag vill utan att ha ett ansvar. Jag säger inte att jag ångrar mina barn, absolut inte. Men tänk er själva? Att ha barn är ett enormt ansvar och man är inte lika fri som förut. Barnvakt finns ja men det är inte riktigt samma sak på något vis. Ens vänner har också barn idag. Nästan alla i vår krets har. Man kan inte "supa till" på samma sätt nu ;) Visserligen har både jag och en man samt ett par kompisar gjort det tillsammans, utan barn (och med).
Nej, jag saknar Gamla tider! Men det måste man få göra, man måste få sakna och tänka tillbaka. Det är inget fel med det. Jag är inte mer än mänsklig. Och nej, dessa tankar och känslor gör mig inte till en dålig förälder!