Jag kan inte låta bli att tänka på dig och få ångest i detta nu. Jag vet att jag svikit dig. Hundra gånger om. Jag säger det ofta till dig men fortsätter ändå. Jag försöker bättra mig, men det är svårt. Man blir liksom fast i ett mönster som är svårt att bryta. Du ser säkert ner på mig och skäms. Du önskar säkert att jag aldrig var det jag är till dig. Jag beskyller dig inte. Du har all rätt att se ner på mig, skämmas och önska. Du ska dock veta att du är mitt allt älskade du. Jag saknar dig något enormt!!

Du blev nämnd idag. Jag frågade min kära mor om jag inte kunde få bära ditt halsband den där dagen, som kommer. Hon svarade ja. Frågan är bara om jag vågar bära det? Jag är inte värd det nämligen. Inte ett jävla skvatt!! ='(

Förlåt mig, snälla, älskade, du!! Jag behöver din förlåtelse innan den där dagen. Ge mig ett tecken!!

Heeej Bloggen, länge sen, igen. Lusten finns inte helt enkelt, precis som jag skrivit innan. En del av mig vill radera allt, börja om - på ny kula. Samtidigt känns det fel. Men å andra sidan är bloggen inte Sammanhängande? Allt jag skriver är rörigt, till viss del. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vissa saker. Precis som det jag skrev om här. Kanske ett något barnsligt inlägg men en sanning. Min fråga är dock hur man kan skita i sitt eget kött och blod och bara utnyttja? Jag förstår inte! Finns det verkligen människor som gör så? Ja uppenbarligen! Skamligt!