Det gör verkligen ont att förlora någon som man känner, någon som man innerst inne bryr sig om även om personen i fråga kanske inte gör det tillbaka, på samma vis. Pratade med min far nyss och fick reda på att en kompis till honom dött, en bekant till mig. En helt underbar karl. En godhjärtad man. En som verkligen tyckte om mig. Detta visade han när vi sågs. Han frågade ju såklart min far ofta också om mig, hur jag mådde och framför allt hur barnen mådde. Han tyckte om I så mycket. Lik sin mor sa han. Sin fina mor. Det gör verkligen ont i mig att veta att han nu inte längre finns. Min kära far var helt nere nu när jag pratade med han. Han hade sovit så dåligt sen han fick reda på det. Tanken slår då mig att det lika gärna kunde varit min älskade far, min förebild, mitt allt. Som ni vet har jag skrivit tidigare att familjen betyder allt för mig. Men givetvis gör vänner det också. Bekanta likaså.
J, underbara J. Som far sa gör det ont att inte få se dig mer, inte få prata med dig. Ditt leende har slocknat. Ögonen följde med. Kroppen orkade inte längre. Kanske var det A´s fel, kanske inte. Jag skyller i alla fall på honom till viss del.
Begravning väntar. Jag ska gå, jag ska självklart gå. Far likaså. Även om han kanske inte vill att jag ska med, varför skulle jag? Jag vill, för att stötta. Framför allt tror jag min far behöver mig där. Det blir visserligen min första begravning. Men någon gång ska ju det ske också. Varför inte nu?

Som ni märker blir uppdateringarna allt mer utspridda. Detta beror på att jag har allt för mycket att göra i det verkliga livet. Sen kanske jag inte riktigt var redo för att starta upp allt igen, även om jag trodde annat. Hur som så ska jag försöka uppdatera minst en gång per dag, kanske två. Lovar dock inget.

Nu ska jag ta tag i lite hushållssysslor innan min kära far kikar över en sväng. F sover sen en timme tillbaka ungefär = att jag har lite lugn och ro en stund.

Ha en fin dag i solen.

Ska man verkligen behöva bli Ifrågasatt när man säger att idag hämtar jag I tidigare från dagis än vad som står i schemat?

Jisses vad jag saknar Gamla tider! Jag saknar att vara fri som en fågel, få göra som jag vill utan att ha ett ansvar. Jag säger inte att jag ångrar mina barn, absolut inte. Men tänk er själva? Att ha barn är ett enormt ansvar och man är inte lika fri som förut. Barnvakt finns ja men det är inte riktigt samma sak på något vis. Ens vänner har också barn idag. Nästan alla i vår krets har. Man kan inte "supa till" på samma sätt nu ;) Visserligen har både jag och en man samt ett par kompisar gjort det tillsammans, utan barn (och med).
Nej, jag saknar Gamla tider! Men det måste man få göra, man måste få sakna och tänka tillbaka. Det är inget fel med det. Jag är inte mer än mänsklig. Och nej, dessa tankar och känslor gör mig inte till en dålig förälder!

Idag är det sjuka som bodde i mig igår som bortblåst. Kanske var det friska luften igår kväll som gjorde mig bättre?
Idag är det Full fart igen på mig, och barnen. Jag kör mitt städrace och barnen lever rövare. Ena ligger på golvet och pratar/tjoar och andra leker fint. Enda jag har att säga om det sistnämnda är; Kors i taket! Det hör inte till vanligheterna vill jag lova.

Jag ska även se till och försöka börja plugga lite idag och i helgen, ligger efter rejält just nu och känner pressen krypa på. Den 27/3 har jag deadline på många uppgifter samt två tentor. Press och stress! Men å andra sidan så har jag mig själv och skylla, det är jag som satt mig i den här sitsen.


Nu väntar tvättstugan.

Ja Vilka är ni som kikar in i bloggen och läser? Kommentera gärna!

Nej idag är man sjuk och dann. Halsen ömmar och huvudet dunkar. Feber är ett faktum. I är hemma från dagis idag då jag inte orkar parvla mig ut i det blåsiga vädret som härjar utanför. Känns dock lite synd för hon har varit hemma mer än på dagis. Hon har varit sjuk nonstop sen hon började. Men nu är det dock jag som är sjuk. Men snart lär väl hon ligga, igen. Sen kommer resten ligga å. Kanske. Vi får se.

"m****ärenlitenpricksomleverienstorprickdärviallaärsmåprickar"

By: H

Ja det känns som om bloggen och syftet med och starta den har spårat lite. Men å andra sidan bloggar jag för att få skriva av mig även om jag känner att jag inte kan vara öppen till hundra på ett vis. Jag behöver få spy galla, men jag vågar inte. Jag är rädd för vad folk ska tro och tycka. Samtidigt är det ingen i min "närhet" som läser bloggen. Hmm...

Ja jag är lite inne på att byta spår i En liten idé, men jag vet inte. Jag vill bägge delarna men vet verkligen inte vart jag ska börja längre. Eller börjat har jag gjort, på en idé. Men den andra då? Gaaah =/ Jag blir galen snart tror jag! Jag vill så mycket just nu, jag vill inte bara det här med En liten idé utan jag vill mer! Dock så känns det som om man har många käppar i hjulet. Sen har jag familjen och tänka på, samt min hälsa.

Jag kan verkligen inte låta bli att tänka som jag gör. Jag kan inte rå för att jag känner såhär. Jag vill berätta hur jag känner. Visa. Men jag kan inte. Jag hyser agg. Sur är Bara förnamnet. Jag vet dock inte varför. Samtidigt så tycker jag om er en himla massa!

Ja det är Tyst som i graven här i bloggen. Jag är i en liten svacka just nu. Jag får dessa lite titt som tätt. Sen har det varit mycket senaste tiden. Jag har inte mått bra. Sen ligger jag efter i plugget = att jag har MASSOR att göra. Sen tar En liten idé mycket tid också. Jag spånar dock en massa. Funderar på om det kan bli bra. Funderar även på vad som är rätt och fel. Är det för mycket osv. osv.

Jag jobbar på En liten idé. Jobbar på ett sätt att få ut mitt namn här på bloggen ur garderoben. Jag vet inte om jag kommer lyckas. Om jag kommer orka fortsätta. Just nu är jag taggad. Vi får se vad som händer, i framtiden.

Ha en fortsatt trevlig söndag!

Ja jag behöver lite Lugn och ro känner jag. Behöver vila. Är nästan beordrad lite vila just pga hjärtat och andningen.

Idag har det varit mycket. För mycket känner jag. I fyllde två år igår och idag har vi hållt kalas för henne med släkten. Hon har fått så mycket fint!
Efter att allt folk åkt så satt jag mig ner i soffan och pusta ut. Jag är helt slut! I sitter här på golvet och nästan sover och F sover, sen länge. Dock är hon lite gnällig. Har varit för mycket för henne idag också tror jag. Hon mår inte riktigt hundra märker man. Febrig är hon också. Mitt hjärta!

Nåja. Nu ska jag fortsätta glo på hockey. Det är sista matchen innan slutspelet drar igång. Detta betyder alltså att vi bojkar Andra Chansen, men vem bryr sig ;)

I alla fall så hoppas jag det! Läkarn lyssnade på mig, tog blodtryck och gjorde EKG och allt var bra. Inget fel. Han förklarade för mig att det är normalt med extra slag här och där. Det är bara bra för hjärtat! Skulle det dock bli värre så skulle jag återkomma sa han. Det ska ju inte sitta i hur länge som helst. Men nu har det ju bara gått 1½ dag och då gör de inget. Enda han kunde tipsa mig om var att ta Inderal om jag kände att det behövdes och som tur är har jag denna starka, men braiga, medicin hemma =)

Det jag skrev om igår är kvar än. Ringde VC för en stund sen och ska dit 10.15 för en koll. Usch jag är så orolig och nervös. Vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har gråten i halsen. Jag är RÄDD! Tankarna snurrar hela tiden. Tänker på mina döttrar, en underbar man och min kära familj. Min kära mor följer med mig till läkarn, ringde henne nyss.
Natten har bjudit på noll sömn. Jag har vaknat en gång i timmen och varje gång har jag känt hjärtat slå dubbla slag. Vad kan vara fel? Jag vill inte dö =(

Idag är det jag som inte mår bra. Har känt mig skum ända sen jag vakna imorse. Inte nog med att jag är halvt förkyld med en näsa som rinner som en kran och en hals som är lika tjock som en skog så slår mitt hjärta dubbla slag lite titt som tätt. Ingen aning om varför. Kanske beror det på stress, av olika faktorer. Är det lika imorgon kontaktar jag VC. Det hela skrämmer mig lite då jag inte riktigt är van vid att mitt hjärta beter såhär. Men å andra sidan så är jag ju halvt förkyld och mitt immunförsvar får jobba.
Annars är I och en man på bättringsvägen i alla fall, bara lilla F som fortfarande har feber och är gnällig till tusen. Min kära far mår förhoppningsvis också bättre idag, har inte ringt han än. Han kände sig dock bättre igår kväll när jag pratade med han och det glädjer mig. Vill inte se han må mer dåligt!

Nej det inte är inte många i min omgivning som mår bra just nu =( I ligger i magsjuka, en man likaså. F har feber och min kära far känner sig yr. Detta gör mig orolig till tusen. Han har haft det tufft genom åren. Vill ringa igen och kolla så allt är bra, men väntar tills ikväll.
Magsjuka och feber är ju "normalt" i alla fall men när yrsel är inblandat blir man orolig. Det kan vara så mycket. Jag är rädd, jag vill inte förlora honom! Min familj är mitt allt! En man, mina döttrar, min kära mor, hennes man och min kära far. Alla andra också såklart, som finns i min närhet. Men närmsta familjen betyder mest för mig! ♥