Jag vill, jag vill, jag vill... men hur i hela helvetet ska det gå? Allt jag vet är att imorgon smäller det, igen... kanske? Jag vet vad jag vill och jag har siktet inställt. Snälla du, underlätta saker och ting för mig.

Jag kan inte låta bli att tänka på dig och få ångest i detta nu. Jag vet att jag svikit dig. Hundra gånger om. Jag säger det ofta till dig men fortsätter ändå. Jag försöker bättra mig, men det är svårt. Man blir liksom fast i ett mönster som är svårt att bryta. Du ser säkert ner på mig och skäms. Du önskar säkert att jag aldrig var det jag är till dig. Jag beskyller dig inte. Du har all rätt att se ner på mig, skämmas och önska. Du ska dock veta att du är mitt allt älskade du. Jag saknar dig något enormt!!

Du blev nämnd idag. Jag frågade min kära mor om jag inte kunde få bära ditt halsband den där dagen, som kommer. Hon svarade ja. Frågan är bara om jag vågar bära det? Jag är inte värd det nämligen. Inte ett jävla skvatt!! ='(

Förlåt mig, snälla, älskade, du!! Jag behöver din förlåtelse innan den där dagen. Ge mig ett tecken!!

Heeej Bloggen, länge sen, igen. Lusten finns inte helt enkelt, precis som jag skrivit innan. En del av mig vill radera allt, börja om - på ny kula. Samtidigt känns det fel. Men å andra sidan är bloggen inte Sammanhängande? Allt jag skriver är rörigt, till viss del. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vissa saker. Precis som det jag skrev om här. Kanske ett något barnsligt inlägg men en sanning. Min fråga är dock hur man kan skita i sitt eget kött och blod och bara utnyttja? Jag förstår inte! Finns det verkligen människor som gör så? Ja uppenbarligen! Skamligt!

Dagen idag har varit proppad med massa saker, bland annat så har jag varit på begravning. Det var jobbigt att behöva ta farväl av en underbar man =( Jobbigast var det när vi skulle gå fram till kistan, då brast det både för mig och min far. Tårarna började spruta. Innan kände jag mig stark. Men inte då. Stackars M grät sig igenom allt. Men det är väl inte så konstigt heller. Han var så stark innan vi gick in och direkt efter. Jag lider med honom. Hans far var en underbart go man! M är honom upp i dagen, jag ser bara J i honom. Det är positivt. En människa jag vill träffa igen, bara för att få vara nära J på ett vis. Tror dock inte att hans tjej skulle uppskatta det ;) Herregud vilken människa på och ge snea blickar. Kanske för att jag och M känt varann sen vi var små? Dock minns jag honom inte, vi skiljdes åt några år. Han minns mig inte heller.
Hur som. Dagen har varit proppad och jobbig. Det var min första begravning. Jag kände dock att jag behövde vara där och jag ångrar mig inte. Vila i frid nu älskade du!

Annars har vi handlat idag, inför påsken. Så mycket pengar som det gått åt idag, har jag aldrig gjort av med. Men mycket gott blev det.

Det gör verkligen ont att förlora någon som man känner, någon som man innerst inne bryr sig om även om personen i fråga kanske inte gör det tillbaka, på samma vis. Pratade med min far nyss och fick reda på att en kompis till honom dött, en bekant till mig. En helt underbar karl. En godhjärtad man. En som verkligen tyckte om mig. Detta visade han när vi sågs. Han frågade ju såklart min far ofta också om mig, hur jag mådde och framför allt hur barnen mådde. Han tyckte om I så mycket. Lik sin mor sa han. Sin fina mor. Det gör verkligen ont i mig att veta att han nu inte längre finns. Min kära far var helt nere nu när jag pratade med han. Han hade sovit så dåligt sen han fick reda på det. Tanken slår då mig att det lika gärna kunde varit min älskade far, min förebild, mitt allt. Som ni vet har jag skrivit tidigare att familjen betyder allt för mig. Men givetvis gör vänner det också. Bekanta likaså.
J, underbara J. Som far sa gör det ont att inte få se dig mer, inte få prata med dig. Ditt leende har slocknat. Ögonen följde med. Kroppen orkade inte längre. Kanske var det A´s fel, kanske inte. Jag skyller i alla fall på honom till viss del.
Begravning väntar. Jag ska gå, jag ska självklart gå. Far likaså. Även om han kanske inte vill att jag ska med, varför skulle jag? Jag vill, för att stötta. Framför allt tror jag min far behöver mig där. Det blir visserligen min första begravning. Men någon gång ska ju det ske också. Varför inte nu?

Jisses vad jag saknar Gamla tider! Jag saknar att vara fri som en fågel, få göra som jag vill utan att ha ett ansvar. Jag säger inte att jag ångrar mina barn, absolut inte. Men tänk er själva? Att ha barn är ett enormt ansvar och man är inte lika fri som förut. Barnvakt finns ja men det är inte riktigt samma sak på något vis. Ens vänner har också barn idag. Nästan alla i vår krets har. Man kan inte "supa till" på samma sätt nu ;) Visserligen har både jag och en man samt ett par kompisar gjort det tillsammans, utan barn (och med).
Nej, jag saknar Gamla tider! Men det måste man få göra, man måste få sakna och tänka tillbaka. Det är inget fel med det. Jag är inte mer än mänsklig. Och nej, dessa tankar och känslor gör mig inte till en dålig förälder!

"m****ärenlitenpricksomleverienstorprickdärviallaärsmåprickar"

By: H

Ja det känns som om bloggen och syftet med och starta den har spårat lite. Men å andra sidan bloggar jag för att få skriva av mig även om jag känner att jag inte kan vara öppen till hundra på ett vis. Jag behöver få spy galla, men jag vågar inte. Jag är rädd för vad folk ska tro och tycka. Samtidigt är det ingen i min "närhet" som läser bloggen. Hmm...

Ja jag är lite inne på att byta spår i En liten idé, men jag vet inte. Jag vill bägge delarna men vet verkligen inte vart jag ska börja längre. Eller börjat har jag gjort, på en idé. Men den andra då? Gaaah =/ Jag blir galen snart tror jag! Jag vill så mycket just nu, jag vill inte bara det här med En liten idé utan jag vill mer! Dock så känns det som om man har många käppar i hjulet. Sen har jag familjen och tänka på, samt min hälsa.

Jag kan verkligen inte låta bli att tänka som jag gör. Jag kan inte rå för att jag känner såhär. Jag vill berätta hur jag känner. Visa. Men jag kan inte. Jag hyser agg. Sur är Bara förnamnet. Jag vet dock inte varför. Samtidigt så tycker jag om er en himla massa!

I alla fall så hoppas jag det! Läkarn lyssnade på mig, tog blodtryck och gjorde EKG och allt var bra. Inget fel. Han förklarade för mig att det är normalt med extra slag här och där. Det är bara bra för hjärtat! Skulle det dock bli värre så skulle jag återkomma sa han. Det ska ju inte sitta i hur länge som helst. Men nu har det ju bara gått 1½ dag och då gör de inget. Enda han kunde tipsa mig om var att ta Inderal om jag kände att det behövdes och som tur är har jag denna starka, men braiga, medicin hemma =)

Det jag skrev om igår är kvar än. Ringde VC för en stund sen och ska dit 10.15 för en koll. Usch jag är så orolig och nervös. Vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har gråten i halsen. Jag är RÄDD! Tankarna snurrar hela tiden. Tänker på mina döttrar, en underbar man och min kära familj. Min kära mor följer med mig till läkarn, ringde henne nyss.
Natten har bjudit på noll sömn. Jag har vaknat en gång i timmen och varje gång har jag känt hjärtat slå dubbla slag. Vad kan vara fel? Jag vill inte dö =(

Idag är det jag som inte mår bra. Har känt mig skum ända sen jag vakna imorse. Inte nog med att jag är halvt förkyld med en näsa som rinner som en kran och en hals som är lika tjock som en skog så slår mitt hjärta dubbla slag lite titt som tätt. Ingen aning om varför. Kanske beror det på stress, av olika faktorer. Är det lika imorgon kontaktar jag VC. Det hela skrämmer mig lite då jag inte riktigt är van vid att mitt hjärta beter såhär. Men å andra sidan så är jag ju halvt förkyld och mitt immunförsvar får jobba.
Annars är I och en man på bättringsvägen i alla fall, bara lilla F som fortfarande har feber och är gnällig till tusen. Min kära far mår förhoppningsvis också bättre idag, har inte ringt han än. Han kände sig dock bättre igår kväll när jag pratade med han och det glädjer mig. Vill inte se han må mer dåligt!

Nej det inte är inte många i min omgivning som mår bra just nu =( I ligger i magsjuka, en man likaså. F har feber och min kära far känner sig yr. Detta gör mig orolig till tusen. Han har haft det tufft genom åren. Vill ringa igen och kolla så allt är bra, men väntar tills ikväll.
Magsjuka och feber är ju "normalt" i alla fall men när yrsel är inblandat blir man orolig. Det kan vara så mycket. Jag är rädd, jag vill inte förlora honom! Min familj är mitt allt! En man, mina döttrar, min kära mor, hennes man och min kära far. Alla andra också såklart, som finns i min närhet. Men närmsta familjen betyder mest för mig! ♥

Vad är du för något Skumma känsla? Du har funnits hos mig hela dagen, gjort dig påmind. Men vem är du? Skumma känsla. Du finns. Men varför? Jag vill veta. Det är inte det. Men om det inte är det, vad är det då?

Ja gott folk, då var det dags igen. Det är dags att göra ännu ett nytt försök till och blogga. Denna gång med ett namn som inom en snar framtid kommer ut ur garderoben, förhoppningsvis.

Memf "heter" jag, är 23 år och bor i öst. Min vardag delar jag med en man och mina två döttrar - en född '09 och en född '10. I vår familj finns även min lilla prins till kanin och en tjock bulle till hamster.
För tillfället är jag arbetslös men inte helt sysslolös utan jag studerar Pedagogik via Umeå Universitet.

Annars är jag jag och jag gör i stort sett som jag vill. Om denna blogg kommer att överleva eller inte återstår att se. Jag har en förmåga att ändra mig lite titt som tätt, som ni kanske vet ;) - ni som följt mig innan. Hur som så ska jag ge bloggen och namnet ett försök.