Jag kan inte låta bli att tänka på dig och få ångest i detta nu. Jag vet att jag svikit dig. Hundra gånger om. Jag säger det ofta till dig men fortsätter ändå. Jag försöker bättra mig, men det är svårt. Man blir liksom fast i ett mönster som är svårt att bryta. Du ser säkert ner på mig och skäms. Du önskar säkert att jag aldrig var det jag är till dig. Jag beskyller dig inte. Du har all rätt att se ner på mig, skämmas och önska. Du ska dock veta att du är mitt allt älskade du. Jag saknar dig något enormt!!

Du blev nämnd idag. Jag frågade min kära mor om jag inte kunde få bära ditt halsband den där dagen, som kommer. Hon svarade ja. Frågan är bara om jag vågar bära det? Jag är inte värd det nämligen. Inte ett jävla skvatt!! ='(

Förlåt mig, snälla, älskade, du!! Jag behöver din förlåtelse innan den där dagen. Ge mig ett tecken!!