Det gör verkligen ont att förlora någon som man känner, någon som man innerst inne bryr sig om även om personen i fråga kanske inte gör det tillbaka, på samma vis. Pratade med min far nyss och fick reda på att en kompis till honom dött, en bekant till mig. En helt underbar karl. En godhjärtad man. En som verkligen tyckte om mig. Detta visade han när vi sågs. Han frågade ju såklart min far ofta också om mig, hur jag mådde och framför allt hur barnen mådde. Han tyckte om I så mycket. Lik sin mor sa han. Sin fina mor. Det gör verkligen ont i mig att veta att han nu inte längre finns. Min kära far var helt nere nu när jag pratade med han. Han hade sovit så dåligt sen han fick reda på det. Tanken slår då mig att det lika gärna kunde varit min älskade far, min förebild, mitt allt. Som ni vet har jag skrivit tidigare att familjen betyder allt för mig. Men givetvis gör vänner det också. Bekanta likaså.
J, underbara J. Som far sa gör det ont att inte få se dig mer, inte få prata med dig. Ditt leende har slocknat. Ögonen följde med. Kroppen orkade inte längre. Kanske var det A´s fel, kanske inte. Jag skyller i alla fall på honom till viss del.
Begravning väntar. Jag ska gå, jag ska självklart gå. Far likaså. Även om han kanske inte vill att jag ska med, varför skulle jag? Jag vill, för att stötta. Framför allt tror jag min far behöver mig där. Det blir visserligen min första begravning. Men någon gång ska ju det ske också. Varför inte nu?